En historia om Möten

Det var inte ett av de hemliga mötena, de hemliga mötena kände alla till. Detta var helt enkelt inte ett möte, det fanns inte, och oavsett hur saker och ting skulle ordna sig skulle det aldrig ha funnits. Alla kring det runda bordet var maskerade men de var ändå väl medvetna om vilka det var de pratade med. De skulle däremot aldrig erkänna den kunskapen för varandra, så spelet med masker var kanske ändå befogat.

Jag känner att jag måste förklara vad det var för sorts masker de bar så ni inte tror att det var fåniga maskeradmasker, sådana där med fjädrar och paljetter som bara täcker en liten del av ansiktet. Nej, männen kring bordet skulle lika gärna kunna ha säckar över huvudet, vilket för övrigt är precis vad redare Liasin tänkte om Handelsfurst Teniks mask.

Spänningen var ansträngd och alla väntade på att de två sista deltagarna skulle anlända. Plötsligt slås den tunga trädörren upp och in stegar en medellång man med bestämda kliv. De som satt nära nog för att urskilja mannens ögon under masken såg hur de blixtrade till när han noterade att det fanns två tomma stolar, mittemot varandra, vid bordet. Det var precis som vid de andra mötena som inte hade varit. Han tog dock raskt sin plats och väntade tålmodigt på sin främsta motståndare och medkonspiratör. Denne anlände endast minuter senare och tog med uppenbart nöje sin plats vid bordet, den enda plats som fanns kvar.

De två männen var de som styrde Ki respektive Ev, och tillsammans, i samarbete eller motarbetandes varandra, styrde de den sammanväxta staden Ki-Ev, vid Tangaflodens mynning. Det var överhuvudet för familjen Sogi, Handelsfurst Herin Sogi, som styrde Ki, och överhuvudet i familjen Rask, Handelsfurst Egim Rask, som styrde Ev. Dessa två män var de som anordnande de största av de hemliga mötena, då alla handelsavtal egentligen slöts och avgörande kompromisser arbetades fram. Det här icke-mötet var dock av en annan karaktär. Högförräderi diskuteras nämligen inte, det är sånt som inte sker. Icke-händelser som varken är sanna eller falska, utan bara under evig utredning och undran.

– ”Så är vi då fulltaliga.” Det var Herin Sogi, i egenskap av att vara den som anlänt sist, som ceremoniellt öppnade mötet. Mötet var annars helt fritt från den omständliga ceremoniel som kännetecknade Rådsmötena, men frasen var också det enda spåret av den något mindre utförliga etiketten under de hemliga mötena. I egenskap av sin position fick nu Sogi ordet, ingen vågade ju avbryta honom, och om han förde sig rätt kunde han nu hålla en slags ordförandepost under mötets gång.
– ”Vad har vår kontakt att meddela från våra… medarbetare i Svärdsunionen?” Frågan var inte riktad till någon speciell men bakom maskerna vände sig alla ögon mot redare Liasin.
– ”Tyvärr har vårt erbjudande förkastats, de säger sig redan ha den information vi erbjudit om gränsländerna. Och de har kommit med nya krav…”
Ett ljudlöst sus gick genom församlingen, en rysning längs en kollektiv ryggrad.
– ”Vilka är?”
Liasin var uppenbarligen tvungen att samla sig innan han lade fram kraven.
– ”De vill ha en magiker från akademin. En, en Ärkemagiker.”
Tystnaden som följde var motsvarigheten till ett ljudligt, upprört larmande i vilken annan miljö som helst. Rask var först att samla sig när han såg sin chans att ta över kontrollen över mötet.
– ”Det är ett problem, men problem är till för att lösas. Det kan ju tänkas att en magiker försvinner. Jag kan i varje fall tänka mig flera stycken som skulle kunna försvinna. Vilket skick ska denne magiker vara i vid leverans?”
Liasins röst var grötig och han svarade med en ton av misstro.
– ”Han ska kunna tala, sa de. Bara: ’Han ska kunna tala.’”
– ”Se där, då är det ju inga problem. Han behöver varken ben, armar eller ögon för att kunna tala och tillsammans med en munkavle ska väl det kunna hindra honom från att fly.” Rasks ton skulle kunna skrämma slag på vem som helst. ”Självklart finns det folk som gör sådant, det är bara en fråga om pris. I ljuset av hur mycket vi förlorar varje dag som extraskatterna och tullarna ligger kvar är det ett ringa pris, tro mig.”

Vissa var mer chockade än andra, Sogi minst av allt, näst efter Rask, medan redare Mano var för chockad för att hålla tyst.
– ”Det är en ärkemagiker vi talar om, inte en simpel adept! Det skulle aldrig gå, det har aldrig hänt!”
– ”Det är mycket som aldrig har hänt, det här mötet tillexempel.”
Vad Rask menade var uppenbart för alla kring bordet men Mano framhärdade.
– ”Nej, det går inte, vi kan inte!”
– ”Vad föreslår du att vi ska göra? Skicka hem barbarerna igen? Säga ’Tack, men nej tack’, sätta dem på ett skepp och förvänta oss att de ska åka? Ska vi förtvina under alla dessa avgifter tills det inte sker någon handel alls utmed Tangafloden?”
– ”Nej vi kan ta dem tillfånga, överlämna dem till Kejsaren, säga att vi lurade hit dem!”
Vid det här laget var det uppenbart för alla kring borde att redare Mano svamlade.
– ”Kanske kan vår kontaktman förklara varför vi inte kan göra detta?”
Rask vände sig till Liasin som harklade sig och tog till orda.
– ”Det är en präst och en Svärdsbroder. Den tredje har en mantel med en färg som intorkat blod…”
Bakom masken tittade Liasin menande på de andra kring bordet. Flera nickade instämmande, de hade alla hört historierna om Svärdskyrkans ”Röda dolkar”. De var världens bästa lönnmördare och deras förmåga att dyka upp var som helst och sedan försvinna utan ett spår gjorde att rykten om övernaturliga krafter cirkulerade. Med en uppskattande nick vände sig Rask till Mano igen.
– ”Hur hade du tänkt dig att vi skulle ta dem tillfånga om vi inte kan få tag i en Ärkemagiker, en ärkemagiker som tror att han är säker i sitt eget land? Svärdsfanatikerna må vara barbarer men är det någonting de förstår sig på är det krig och förstörelse, och de lär vara på sin vakt, tro mig. Nej, det här är problematiskt men inte på något sätt omöjligt och för övrigt har vi redan gått för långt för att vända tillbaka. Vi behöver Svärdsunionens stöd för att lösgöra oss från imperiet. Fastän det blir svårt att försnilla en ärkemagiker utan att de inser vad som hänt, är det just det vi måste göra! Vad jag menar är, vem skulle kunna försvinna spårlöst, ’som om han gick upp i rök’, om inte en ärkemagiker?”

Resten av mötet gick utan att Mano talade igen. Man diskuterade vem som skulle ta hand om de nödvändiga förberedelserna och hur de skulle finansieras. Frågor restes om det inte skulle bli svårare att få akademien att stanna i staden om en ärkemagiker skulle försvinna. Rask svarade på sitt egenartade sätt att allt som behövdes var att rätt magiker försvann och att denne inte lämnade några spår efter sig. Till slut röstade man med klar majoritet igenom förslaget och sist valde man en tid och plats för nästa möte. Alla reste sig upp och gick utan så mycket som en nick.

Som av en händelse blev Rask och Sogi sist kvar. De möttes vid dörren och under det ögonblick då Rask med en nick lät Sogi först stiga genom dörren, växlade de två några kryptiska ord.
– ”Mano?”
– ”Dåliga skaldjur?”
– ”Jag tar hand om det.”